Turtles Forever

Ninja Turtles (från 2003 serien) stöter på sig själv, eller bättre sagt sina andra jag från 1987 serien då de rädder dem från Hun där de hålls fångna.
Tillsammans besegrar de Hun och hans gäng The Purple Dragons och flyr sen till de moderna turtles gömställe som också är deras hem.
Det visar sig sen att de på något sätt hämnade de i 2003 Turtles dimension under en strid mot Shredder i the Technodrome i sin egna dimension.
Shredder, Krang, Bebop och Rocksteady samt Technodromet blev också teleporterade till 2003 Turtles dimension. Shredder letar upp sin dubbelgångare i den nya dimensionen för att kunna förgöra Turtelsen för alltid. Men 2003 Shredder är en ensamvarg och den klassiske Shredder kunde inte ana att han skulle vända sig emot han. Med the Technodrome till sitt förfogande vill han resa till Turtles-prime, platsen där alla olika turtles versioner härstammar. Väl där så är hans mål att leta upp Turtles från den dimensionen och förgöra dem, för förgörs de så förgörs alla andra Turtles i sina dimensioner.

Visst lät det där rörigt? Fast ändå nä. Har man sett och följt TMNT serier innan så vet man att sånt skulle kunna vara möjligt...tror jag i alla fall.  Storyn kanske inte är något att skriva hem direkt men den funkar så God damn (there I wrote it, stäm mig nu) bra.
Det är verkligen ett bra sätt att få det gamla möta det nya och blanda ihop dessa två generationer för att se hur de funkar ihop. Ett smart sätt att få tillbaks det gamla helt enkelt.
För vad är bättre än 4 turtles? Fler såklart! Sen så kändes det ibland som
”Åh Lord, kollade jag verkligen på detta och tyckte det var coolt när jag var mindre”.
Visst fan gjorde jag det, jag var ju fan 6-7 bast! I filmen känns de lite extra…banala?!
De är hur corny som helst. Sannigen är ju dock att de är exakt samma som de är i serien
(snackar om de senare säsongerna), de drar löjliga skämt, de är oseriösa, de lever på enbart pizza vilket borde medföra hälsoproblem och omedelbar död.
Men det är dessa man växte upp med, man tyckte de var hur balla som helst och man får lite av en nostalgi kick. Även om jag tycker TMNT 2003 är bättre så skriker barnet inom mig COWABUNGA!

Det här är nog den skönaste cross-over filmen jag set på senare tid. Den är ganska så självmedveten samtidigt som den inte är det, men den har en skön touch ironi genom hela filmen. Hela filmen kan man se som en parodi på sig själv.

I filmen är det tre TMNT generationer i fokus. TMNT 2003 som är huvudfokusen är mer riktad åt tonåringar, medan TMNT från 1987 serien var riktad mot barn och var mer lättsamt i kontrast till de ursprungliga Turtles från Mirage serien som var mer brutala och dystra då de riktade sig lite mot en äldre åldersgrupp.
Helt olika TMNT som riktade sig till helt olika målgrupper fråntalkrockar med varandra i denna underhållande animerade film. De sker på ett så himla bra sätt. 1987 Turtles bryter the fourth wall (fjärde väggen om vi ska vara så svenska) konstant, medan 2003 och andra från serien som Hun inte fattar med vem de pratar till hela tiden. Mirage Turtles berättar storyn som de gjorde i serietidningarna.

Animationerna är vad man kan förvänta sig av denna slags film. Den tecknade serien V2.0, serien i uppgradera upplösning och animation. Det ganska roande att se när de reser i TMNT1987 dimension och man får se sin barndom i uppdaterat format. Ljudet är okej genom hela filmen.
Ett plus i kanten är att de tar några themes från 1987 serien.

Om man haft någon/något TMNT i sin barndom och uppväxt så borde man se den här filmen för jag rekommenderar den starkt. Har man sett lite av serien innan så kommer man garanterat hänga med bättre och man kommer lägga mer märke till animationsförändringarna och storyn kommer kännas mer genialiskt då det är det enda sättet som man kunde korsa dessa två helt egna serier med sina egna karakteristiska drag i en av de mest underhållande animerade cross-overs.

Nostalgin den ger mig och barnet den väcker inom mig ger den 5 av 5 apor.
 

Men tro fan att jag hade tyckte att den skulle varit roande ändå. I just have to say COWABUNGA

PS. Lite mer passande om Spåman hade gjort recensionen med tanke på att han ger ut sköldpaddor istället för apor…men men, Skalman är ju seg som han är.

Schindler’s List

Oskar Schindler, medlem i Nazi-partiet och ägare av en stor emaljvarufabrik, offrar enorma summor pengar för att hjälpa över tusen judar undan förintelsen. Svartvit från 1993 av Steven Spielberg, med Liam Neeson som Oskar Schindler och Ralph Fiennes som Amon Goeth, filmens största antagonist som representerar de onda nazisterna, och Ben Kingsley som gör den bästa filmroll jag någonsin sett honom göra i Itzhak Stern.

Det här måste vara den minst amerikanska film Hollywood någonsin producerat. Den är över tre timmar lång och målar upp en extremt obehaglig realism utan att någon enda gång gå över i en glad eller hoppfull scen, eller en scen som belyser protagonisternas mod, såsom den amerikanska filmindustrin i regel gör.
När Schindlers 1100 judar befrias från Auschwitz, ser man istället för en glad Schindler, ett nytt gäng judar som förs in i lägret och som man vet inte kommer att överleva.
Den här typen av frosseri i fruktansvärda händelser som gör att man inte mår bra en enda gång under filmen brukar annars mest ses i europeiska filmer.

Tanken bakom att filmen skulle vara i svartvitt var att det skulle spegla fotografier från då. Foton från andra världskriget är för det mesta i svartvitt, och det gör faktiskt att filmen känns mer realistisk. Ibland använder Spielberg enstaka detaljer i färg för att uppnå effekt och det hade inte kunnat göras bättre. Musiken, skriven av John Williams, hjälper också till att förhöja stämningen, inte genom att vara pompös och mäktig eller tårdrypande stark, för sådan är inte musiken i den här filmen, utan genom att tyst hedra krigets offer med ett lugnt och nästan minimalistiskt klassiskt stråktema. Det är säkert ett av Williams bästa soundtrack.

Trots en enastående vacker film - ja, den är vacker på något sätt, trots att den bara visar fruktansvärda scener med folk, även barn, som blir skjutna och andra symboliska scener, bland annat i ett av duschrummen - kan jag inte säga om jag gillar den eller inte. Jag tror inte att jag någonsin kunnat njuta av människor som blir dödade eller tyngande ledsamma känslor som hänger sig kvar.
Jag kan inte bestämma mig för vad jag egentligen tycker om filmen, men för Spielberg oanade directing skills, samt filmen tekniska fulländning ger jag den 5 sköldpaddor av 5

Rogue

Gick på 6:an häromkvällen så jag tänkte:
Varför inte göra en recension om den?
Rogue.
En idyllisk flodtur i den australiska vildmarken förvandlas till en levande mardröm då någonting plötsligt kommer upp ur djupet och sänker båten med våldsam kraft. En jättelik krokodil skymtar medan de överlevande lyckas ta sig i land på en ö mitt i floden. Men de är långt ifrån säkra - snart går solen ner och tidvattnet börjar sakta stiga. Förr eller senare måste de simma i land.
Jag har faktiskt inte sett så många “krokodilfilmer” finns ett flertal så vitt jag vet, men bortsett från den här så har jag nog bara sett en till,
(vars namn jag inte kommer ihåg)
”Hajen” filmerna har man ju däremot sett.
Men hur som helst:
Rogue (eller Territory som den heter på svenska)
var helt ok att se på, den var ganska klyschig, men tillräckligt spännande för att jag skulle hoppa framför tv:en och ropa till karaktärerna: SPRING FÖR HELV***!!!
Den är ganska verklighetstrogen, jag menar att i den situationen så skulle nog många handla precis likadant som de här personerna gör.
(flippar ut och gör otroligt korkade saker).
Vad jag tyckte var lite häftigt, men som nog många andra inte tycker var särskilt trovärdigt var nog storleken på krokodilen. Finns det ens så stora krokodiler?!
Är ingen naturexpert men den var ju skitstor! xD Jag har säkert fel, men man undrar ju?
Skådespelarna gjorde ett bra jobb, de såg verkligen skiträdda ut, men överdrev aldrig.
Slutet var lite udda som sänkte trovärdigheten en aning, men kan ju inte begära allt.
Historien i sig är ok, manuset bra, effekterna intressanta. Ni som gillar Hajen-filmerna kommer nog uppskatta den här.
Detta är ju inte min typ av film så jag får nog ge den 2,5 av 5 Ankor.

Final Fantasy VII: Advent Children

Bygger på spelet Final Fantasy VII.

Det har gått två år och världen ligger i ruiner, men människorna har fått fred och ordning.
Nu sprider sig dock en underlig sjukdom och gamla fiender verkar åter vara på gång. Cloud, som efter spelets slut slutat upp med att vara hjälte, tvingas motvilligt tillbaka in i striderna.

Det låter som en dålig uppföljare, och om man har spelat spelet kanske det är det, vad vet jag?
Men jag skriver om filmen som någonting nytt.
Den liknar inget annat jag sett – oftast.
Den är uppbyggd med grymma bilder – snyggt gjorda både tekniskt och i bildutsnitt – och manuset är fantastiskt.
Fullt av flashbacks och flashforwards, ibland fler än en under samma scen. Det tar säkert 10 gånger att se den innan man förstår den helt, om man någonsin gör det.
Jag börjar tro att jag kommer hitta något nytt jag inte förstått tidigare varenda gång jag kommer att se den.
Nåt som också är coolt är att man inte dragit sig för löjliga klyschor – sånt som Hollywood brukar dra sig för. Det jättelika svärdet borde inte gå att lyfta och i striderna trotsar de tyngdlagen på varenda tänkbart sätt. Eftersom människorna är gjorda som verkliga varianter av mangateckningar, gäller det också huvudpersonens, Clouds, hår. Men trots att historien stundtals berättas enormt effektivt tidsmässigt, finns det många scener (framför allt i filmens senare del)
som bara går ut på häftiga stridseffekter.
Ibland känns effektsökeriet oproffsigt och nästan barnsligt.
Vilket betyg filmen dramaturgiskt eller filmiskt egentligen förtjänar vet jag inte riktigt, men meningen med filmen är faktiskt att man ska vältra sig i de häftiga striderna och det grymma soundtracket.
(som skulle fått en egen recension om det fanns plats)
Så från mig får filmen 4 sköldpaddor av 5.